Den tilltänkta platsen för masugnen var belägen 1500 alnar (891 meter) från byn och 450 alnar (267 meter) ovanför Utansjöåns utlopp till Ångermanälven. Där fanns också ett tjänligt vattenfall så att vattendraget kunde inrättas med en bröstdamm på 28,5 meter tvärs över ån men på båda sidorna ansågs det vara nödvändigt att anlägga sidorarmar på 14-16 meter för att ge bättre fäste och varaktighet åt dammen.
På norra sidan om ån och 21,5 meter nedanför dammen hade Hallenius för avsikt att anlägga själva masugnen, där fast grund fanns som lämpar sig för byggnaden samt lätthanterlig plats för kolen.
Angånde vattendraget fanns det så mycket vatten i Utansjöån som erfordrades för en masugnsdrift. Länsman Vedin påminde att omkring Mörtsjön var åtskilliga byar belägna som hade deras ängar och åkrar utmed sjöstranden, vilka skulle kunna komma till skada om någon stor uppdämning skulle ske i Mörtsjön, särskilt när vårvattnet som genom alla år hade överstigit på deras ängar.
Men om själva utloppet ur Mörtsjön till ån skulle rensas och grävas upp och att anlägga en damm som endast höll vattnet 1 aln (0,6 meter) högre än det nuvarande om sommaren, skulle byarna vara fri från skada.
Hallenius förmodade att vattendraget skulle vara så tillräcklig att ingen uppdämning behövdes, då vattnet denna tid var som minst och rinner som mycket som behövdes för en masugn eftersom den bara kommer att vara igång under våren då vattenflödet var som mest. Om det emot all förmodan ansågs nödvändigt med en uppdämning på ett eller annat ställe, skulle Hallenius omsorgsfullt se till att att ingen skulle bli lidande, var och en skulle erhålla full ersättning.
Beträffande skogen till detta verk skulle det behövas handel med kol, material till byggnadsverket och kastved, så föreslog Hallenius följande: sin egen enskilda skog Sörutansjö som är avskild från Norrutansjö byskog och med en uppvisad karta befanns skogen vara på längden i öster och väster ½ mil och till bredden något över ¼ mil men kilar sig något åt bägge ändar.
Hallenius upplyste att Överskog består av tre bönder och med deras skog på södra sidan möter Sörutansjö skog och har även god kolskog ¼ mil bred och ½ mil lång, förmodade att bli tillhandahållen med kol, när bönderna blivit vana med kolningsarbete.
Hallenius hade träffat ett avtal med Israel Göransson i Ytterskog i Säbrå socken, som äger sin skatteskog och lovade att ombesörja Hallenius. Överskogs byamän berättade, att han äger nätt och jämt tillräcklig skog som gränsar till deras hemman och bestod mest av gran.
Säbrå och Stigsjö kronoallmänning berättades vara ½ mil i rak linje sydväst med början vid Mjösjön vid ändan av Sörutansjös byskog. Allmänningen torde sträcka sig uppåt fjällen i väster och norr emot Jämtland, och bestod mer av granskog mellan bergen, men sedan längre i väster tall- och furuskog.
På östra sidan möter byskogarna i Säbrå socken men på södra sidan till Medelpad emot Ljustorps socken och på norra sidan mot Gudmundrå, Ytterlännäs och Dals socknars byskogar. Skogen var ännu inte utbruten och avskild från privata ägor, men Hallenius förmodade att han senare skulle få nyttja den mot en årlig rekognition om ingen annan kunde betjäna honom med skog.
(I slutet av 1600-talet blev det vanligt att bruken fick erlägga en avgift, rekognition, för detta privilegium. De tilldelade skogarna kallades därmed för rekognitionsskogar. De blev särskilt vanliga i Hälsingland men fanns även längre norrut.)
Från Utansjö ligger i nejden en mil Ramsjö och Böle byar med fem bönder vardera, som har vacker och bevarad kolskog. På andra sidan om Ångermanälven, 1 ¼ mil på norra sidan Nyland och Klocke i Nora socken, bestående av fyra bönder, vilka äger vacker skog och skulle kunna föra sin kol om vintern över älven.
På Åbordsön, som är ca 2 mil, finns en överflödande och vacker granskog och har två egna bönder, vilka efter Hallenius berättelse hade varit villiga att upplåta deras skog till kolning mot betalning.
Även byarna Utvik, Ry och Svartnora hade god skog, vilka alla kunde föra kolen över Ångermanälven till Utansjö.
På Storön uti havet, ca 1 ½ mil från Utansjö, skulle det finnas någon skog för kolen, men marken var svårtillgänglig. Ön är tillhörde kronan och hade vissa restriktioner. Endast Nora socken skattar för fisket 2 tunnor strömming årligen och Hallenius förmodade att man kunde hämta kolen med pråmar på sommaren.
Hemsön som ligger under Högsjö socken ¾ mil från Utansjö består av tio bönder. Ön är 2 ½ mil fjärdingsväg i längden och 2 ½ mil i bredden, där det även fanns skog till kolning, med undantag för den skog som för några år sedan blev förstörd av en skogseld, marken var bergig och stenig.
Till sist berättade Hallenius, att Skogs socken samt en del av Bjärtrå socken, skulle kunna tillgodose denna masugn med kol och som kunde föras över älven till Utansjö. I övrigt hade ingen något att invända emot denna masugns byggnad.
Kronobefallningsmannen Berlin berättade, att inget besvär hade lagts fram som hindrar masugnsbyggnaden vid Utansjö, och han kunde heller inte finna att den skulle vara till någon skada för allmogen. Den skulle istället komma till nytta och förtjänst till omkringliggande folk.
Efter masugnens byggnad, tillfaller någon inkomst både till Kungl. Maj:t och till Kronan och eftersom Säbrå och Stigsjö allmänning är fruktlösa och ödelagda genom olaga åverkningar och svedjande, så kunde han inte se något hinder emot denna bruksbyggnad, endast att inte någon högre uppdämning fick göras vid Mörtsjön.
Den 23 augusti begav man sig för att besikta skogen, både den som tillhörde Sörutansjö och Säbrå och Stigsjö allmänning. Man färdades ifrån Sörutansjö till Nedervåltjärnssjön, sedan till Övervåltjärn och förbi över Våltjärnsbäcken till ett högt berg väster om Våltjärnssjön.
Närmast till byn var en ung gran- och björkskog och på norra sidan till Flärkberget och ner till Mörtsjön var en vacker trakt bestående av grov och tät granskog. Själva platsen var bergig men emellan bergen var vackra dalar med något myrländig stor dal, växlig eller mark. Längre åt Övervåltjärn var det mest björkskog med gran och några granhultar lite varstans emellan bergen.
På södra sidan om Övervåltjärnssjön var en vacker trakt bestående av grov och tät granskog och på norra och östra sidan om samma sjö var även granskog, ibland med grov björk, någon tall lite varstans. Marken består dels av myrar, men till största delen växlig. Sedan vidare söder till ett högt berg ”Mjösjöberget”, beläget mellan Möckelsjön och Mjösjön där Säbrå byskogar möter Utansjö skog. Här omkring var skogen på båda sidor om berget och vid sjöarna grov och tät gran med någon björkskog lite överallt mellan bergen.
Själva marken vid detta berg kunde man se en stor vidd av Säbrå och Stigsjö allmänningar, där stora berg visar sig men mellan dem vackra skogstrakter bestående till största delen av grov granskog och på några ställen björkskog av samma beskaffenhet emot Medelpad. Sedan till norr och nordväst omkring Själandssjön och vidare uppåt med mer tall- och furuskog.
Sedan begav de sig tillbaka kortaste vägen genom Vedaskogen. På norra sidan av Utansjöskogen hade man tillfället att besikta utloppet av Mjösjön där Hallenius förmodade att anlägga en hålldamm om så skulle krävas. Vid samma sjö mellan berg och höga backar, kunde en hålldamm byggas vid utloppet till 3 alnars höjd över vattenhorisonten, inga ängar eller inhägnader skulle kunna ta skada av en uppdämning.
Sedan besiktades den östra delen av Sörutansjös byskog som sträckte sig på båda sidor om stora landsvägen och på västra sidan fanns en stor vacker trakt av tät, grov granskog. På östra sidan av samma väg var det mest små lövskog och nedanför berget med någon ung granskog lite överallt i dalarna.
Den 24 augusti begav de sig uppför Ångermanälven till Ytterlännäs kyrka för att även där undersöka den andra föreslagna platsen för en masugn.